undeerbara

Varför var du tvungen att försvinna, varför var den dumma sjukdommen tvungen att få dej att försvinna? Det har varit ett par oroliga månader men i fredags när du blev inlagd på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset var det fan allvar. Man gick runt och var ledsen och allt var bara så jävla ovisst. I onsdags var det dags för oss alla att åka in och jaa, säga hej, eller hej då. Bilturen till sjukhuset den eftermiddagen glömmer jag nog aldrig, jag visste inte vad jag skulle tänka. inne på sjukhuset var allt kaos, familjen grät och när jag skulle in i rummet och hälsa på dej låg du där med en mask över munnen som pressade ner luften i dina lungor så att du skulle fortsätta andas, det såg så jävla läskigt ut, hela situationen, ljudet av maskinen var ju läskigt bara det. Jag gick fram till sängen och höll i dej, du greppade tag om min hand som om det verkligen var sista gången vi sågs, och du sa; gråt inte, det blir bra. jag började gråta ännu mer och innan jag visste ordet av det skulle vi åka hem, farvälet blev en vinkning, en enkel vinkning, men om jag hade vetat att det var sista gången vi sågs, då vet jag inte vad jag hade gjort. Jag är lättad, att det blev en behaglig död för dej, för det är du värd, du har varit en stor förebild genom dessa 13 år och jag har lärt mig så mycket av dig men nu är det slut, bara på grund av den jävla cancern. Jag är så ledsen, tårarna har tagit slut.

I mitt hjärta finns du för evigt, alla minnen, allt som vi har gjort kommer alltid finnas kvar.
Farfar, jag älskar dej ♥
Vila i frid ♥